square 57
jag sätter mig i solen, som letat sig in mellan husen. skuggorna väller ut över gatan i kantiga mönster, bänken är skonad. värmen letar sig in i fickan, in till skinnet på plånboken. jag har på mig ett par av alla de byxor, i hårt jeanstyg som jag köpte i au. de sitter inte alls som de en gång gjorde, men det får duga. bara för att bevara den delen av mig, som ett bevis.
igen, är sökandet på sinnesro ständigt pågående. james blake har dykt upp i lurarna under veckan som gått. mestadels på en bänk där solen kommit åt. med en utsikt över vatten, och träd som så småningom kommer att ha en krona av löv jag aldrig sett. livet som inneboende har sakta börjat kväva mig. känslan av att vara en av de som strövar runt på gatorna alldeles för länge, att aldrig vara ensam, förutom i känslan det för med sig.
kom tillräckligt långt ifrån smärtan i att kastas mot stenarna, men ett möte med en verklighet jag jämnat med marken tornade åter upp framför mig. och plötsligt var jag i de. ofrivilligt. fick en möjlighet att visa gråskalor i vad som kan hända inuti huvudet på någon som är sorgsen. förklara hur min vision av det var, av oss som själsliga bröder. att han är mitt i det nu. hur det tar mig tillbaka in i känslorna. hur mina världar krockar av att han flyttat hit. jag vill åstadkomma mötet med alla de som betytt såpass mycket, för att erkänna nått högt för varann, som vi redan vet. mötas.
jag vill inte ses igen. vill behålla mitt erkännande tyst för mig själv. började sakna.
vad de gör med mig att se honom så. men våra erkännanden kommer stanna där på baren i hornstull. de kommer aldrig nå de andra.