BISARR STADSVANDRING
Jag gick till NK istället för till jobbet idag. Doftade på parfymer, sprayade några på pappersremsor och bad att få låna en penna för att senare kunna skilja dem åt. Bad om hjälp med vilken foundation som skulle matcha min hudton. Är min underton kall eller varm, frågade jag.
Köpte en matcha latte som jag sörplade på en bra stund.
I väskan ligger min matlåda, mina fyra kokta ägg, min namnskylt, vattenflaska och läsebok. För jag var påväg till jobbet. Men vek av. För varför egentligen, varför pressa mig själv så..?
Att planlöst vandra runt i stan, reflektera över dessa liv som pågår runtom mitt eget. Dessa trupper av män som joggar i grupp längs strandvägen. Vilka är dem egentligen, som kan jogga mitt på dagen en fredag. Och i grupp dessutom. Min anledning är sjukanmälningen efter hjärnknaset kvällen innan.
Det ligger något vagt, osande, bisarrt töcken över dagar i direkt anslutning till ett mentalt failure. Något har etsat sig fast i hudlagren. En envis beska i saliven. Det hängde över mig / i mig idag, och jag kände så väl igen det från tidigare. En nästan utomkroppslig känsla. Ett icke varande.
En tystnad mitt i allt vardagens oväsen. Som att jag är det enda stillastående i en vardag där alla svishar förbi runtom mig. Tar sig från plats A-Ö. Fortgår. Medan jag på något vis är annorlunda. Inuti mig är det vagt och beskt. Tyst. En tillfällig vinkel som ändrar perspektiv på tillvaron för en stund. Ett avstånd. Vi som möts på gatan bär samma skepnad, men är vitt åtskilda, tänker jag. Eller, hur många psykisar går det längs kajen en solig fredag förmiddag? Jag är nog knappast ensam, tänker jag sen.
På hötorget köpte jag en bukett. Nu blev det ju trots allt långhelg.