Tjugoandra januari nitton
Ett vitt pudertäcke vilade över sjön när jag kom fram. Mycket finare än jag hade föreställt mig, dock inget som ville fångas på bild. Under promenaden föreställde jag mig hur jag snart skulle få se sjön strila under isen, som en porlande bäck.
Kanske gjorde hon det, fast under snötäcket. Jag kunde inte urskilja vart marken slutade och sjön tog vid. Vågade mig inte närma växtlighetens kant, vinka bort lite snö ifrån isen för att se om den verkligen var helt frusen.
Jag ångrar det nu.
Ingen verkade ha provat sina sulor mot sjön. Jag letade med blicken efter tecken på form, men ytan var helt slät. Så slät att det måste varit nästintill vindstilla de senaste dagarna.
Jag skulle så gärna vara någon, som orädd balanserade ut sin vikt på isblocket med knappt märkbara steg. Vara någon som provade något.
Men rädslan för att gå igenom isen höll mig kvar på land. Plötsligt var jag rädd att mista det liv som jag några veckor tidigare beslutade att bränna inne.
På trädet bakom mig hänger de frysta hanblommorna tätt ihop. Dem går i en så djupt röd ton att jag nästan misstar dem för att vara bruna. Sträcker fram en vantklädd hand under hänget, utan att röra det. Vill se allt i hur dem ser ut. Få rätsida på färgen så att jag senare kan återkalla dem i minnet.
Ställer mig på bänkens tillhörande bord, drar av ena tumvanten och sträcker ut handen under ett annat hänge. Mot min hud är hanblomman mörkt purpurfärgad. Jag står kvar på bordet och synar trädet som likväl skulle kunna vara en Asp som en Al. Så fin framför ögonen, men så ful på bild.
Tårna gör sig påminda i skorna när jag går, känns dem mer som klossar, än som delar av min kropp. Inte stod jag stilla så länge, ändock måste jag spreta med tårna för att det känns som dem av kylan, kurat ihop och lagt sig ovanpå varandra.
Jag som för bara någon timme sen absolut inte ville gå ut, vill nu inte heller hem. Jag ser upp emot den lilla stigen invid en kal fotbollsplan. Jag släntrade ned där för bara en stund sedan, med blicken fäst på det pulvervita snötäcke som är sjön. Utsikten mot tillbakavägen är inte lika drömsk. Hus vars tv-apparater går varma. Man kan se skenet från dem genom fönsterrutorna, jag lade märke till det på vägen hit.
Jag vänder stegen åt höger för att se efter om något mer kan skingra mina tankar.
Går in på stigen som följer längs sjön, så långt jag vågar. Ser ut över vassen, hur dem hänger med huvudena, tyngda av snö.
Sist jag var här var det barmark. Pianomusiken i öronen fick ett abrupt slut, när jag slog ned mina headphones som en krage runt nacken. I min instabilitet fick jag för mig, att den vålnad som levt inuti min bröstkorg, skulle komma mig till mötes just på den här stigen.
Vindens varje knastrande lövverk, fick mig att stanna mitt i stegen. Vettskrämd stirrade jag på stigen så långt ögat kunde nå. Tvivelaktigt övervägde jag att trotsa rädslan och gå vidare, upptäcka att inget mörker med lien i hand, är här för att göra slut på mig. Och uppleva den vackra natur jag trånat efter att lära känna.
Några meter längre in, med hjärtat i halsgropen, var jag som fast nålad i leden. Skakad av rädsla. Vetskap som galenskap.
När stegen blir allt tyngre stannar jag. Tänk att rädslan ligger kvar på platsen, och hur annorlunda den ser ut, klätt i vinterlandskap.
Kanske kan jag ta mig igenom detta stråk någon dag. Få någon att gå med mig, ta reda på vart det leder.
Om det finns en väg som kan ta mig runt. Slippa vända, ta samma väg tillbaka.
Ensam är inte stark. Ensam är skvatt galen.
Jag tar mig inte runt själv, men berättar, det gör jag inte för någon.
Vassen står vacker och gyllengul - ut från den annars vita omgivningen. Jag mäter med blicken som måttstock, om jag kanske skulle kunna bryta av några och ta med dess hängande huvuden hem, sätta dem i vas. Så fina är dem.
Men mig fattas hågen. En svag önskan sveper åter förbi, om hur fint något kunde bli.
Släpar fötterna uppför den lilla stigen med husen rättfram, följer slingan med naturen till vänster. I hörluren intervjuas en man vars föreställning jag och kollegor stövlade in en kvart försent till i tidiga vintern. Nog var det det allra tydligaste bedrägeri ytligheten, gjort skörheten (mig veterligen).
Genom stängslet såg jag mina tre fönsterrutor på långsidan fasaden. Promenerade längs baksidan för att se in genom mina egna fönster. I kök och hall lyser lamporna. På spisen, en kastrull med locket på, i stekpannan intill - stekta falukorvsskivor staplade på varandra som ett torn. En njiu burk av ny smak aka askkopp. Skålar på matbord och diskbänkar, en plastpåse på dörrhandtaget.