linnelenaa

För mig står det förmodligen som mest still, och det för att jag dealar med efterdyningarna av min recent...mentala...medicinska..kaos/galenskap/episod jag inte har ett bättre beskrivande ord för. Samlingsord. Kanske hade det stått mest still för mig oavsett. Dock begränsar dealandet hur delaktig jag orkar/klarar av att vara, samt krockar detta med att ens behöva ta de såhär lugnt och försiktigt. Att jag ger mig själv tiden, tar det utrymmet. 

 

Om dagar med arbete är det upp och ner. Jag har dragit åt mig en heldel "trygghetsmönster" som jag sakta men säkert provar att utmana. Livet hänger inte i en skör tråd, som mitt psyke verkar tro. Det lever ett liv i sig självt där jag knappt finns med. Knappt rår på. Ibland går det bättre än andra dagar, men de fysiska alarmen som hela min skapelse slår på vid minsta sak/känning/tanke, är lika orealistisk som den är verklig. Skamkänslor sköljer också inemellan pga dessa grejer, och det händer att den typen av ångest som ger tunnelseende och ändrar smak i munnen, kommer över mig strax efter att jag vaknat, inte sällan ihop med nymo och morgonkaffet. Hamrande pulsslag under morgonrutiner.

En spontan liten tanke/association räcker, för att den där tröga ångestattacken ska börja på att mola sin väg upp, igenom och ut i lemmarna på mig. Gör sig väldigt klar över att jag känner skiten ordentligt, innan den sakta ebbar ut. Vilket det ändå gör snabbt numera. 

Dock gör det mig inte så mycket längre. Det går åt rätt håll. Jag bedövar mig genom att hålla tanken upptagen av text och sysslor. Kan inte släppa tanken fri ännu. Det är den som gör mig sjuk.

 

Hursom. Serien.

Den väcker reflektion. Om tid, liv, val, kval, självet, dem som omger en och varför, om att vara sin egen men också att tillhöra. Åt alla håll. 

Nånstans är det som att mycket av det som upptagit tanken de senaste åren, får lite vatten på sin kvarn. Det blir lite mindre nojigt. Lite tystare. 

Att inte livet är på så stort jävla allvar. Våga vara närvarande, snarare än känslomässigt otillgänglig.

 

Jag vet inte vad som skulle krävas för att jag skulle kunna bli mer känslomässigt tillgänglig. 

Kanske är det inte mer än tid. Den tanken tror jag egentligen på, tid att läka.

 

Av vad jag minns om hur jag kände innan ..., var jag ju i princip helt totalt befriad från samtliga tankefällor, trygghetsmönster, nojjor, osäkerhet. 

Av vad jag minns hade jag ork, mental ork. Kunde utsätta mig för diverse socialt, spontant, planerat etcetc utan att bli syrefattig. Det tog inte av mig. 

Men det gör det nu. Igen. Inte för alltid, är jag noga med att poängtera för mig själv. Men det gör det nu. Jag kvävs och hamnar i ett slags mental desperation. Det har inte med någon annan än mig själv att göra, det är ingen annan än jag själv som kväver mig. Det sitter i hur huvudet fungerar numera, det är onda tankar och ett väldigt häftigt inre alarm.

 

Varje vardag ränner jag i ca 20-25 trappor/rulltrappar, upp och ner från perronger, och där jag jobbar. I varenda en av dem trapporna, varje dag, får jag plötsliga bilder i huvet, om hur ett trappsteg i rulltrappan skulle öppna sig så att jag eller nån annan faller ner och slår ihjäl sig totti. Olika bilder av deformerade ansikten som slås sönder mot "tänderna" på trappstegen i rulltrapporna. 

Det är som att jag skannar efter faror, vilket vi ju är designade för att göra, men jag går för långt. Blir hämmad. 

Springer ju ändå i dem där trapporna varje dag, upp och ner, fram och tillbaka, trots olika senarion och groteska bilder som trakasserar i huvudet. Alarmet behövs uppenbarligen inte, jag utmanar och lär av det varje dag, men det vägrar upphöra.

 

Det blir liksom en vardag av det också. Jag har säkert nämnt det, men jag pratar inte om det. Det är inget problem i sig. Men jag tror att vetskapen om exemplet gör det enklare att förstå ungefär hur trakasserad jag känner mig av mitt psyke. Det är ständigt att "överleva", och väldigt sällan att "leva". Lever jag så är det i det sentimentala, känns det som. Lever jag så väller jag över av fina, kärleksaktiga känslor. 

 

Som jag minns det så slutade jag att bara överleva, då för knappa 3-4 år sen. Några månader innan jag skrevs ut från psykiatrin. Jag var så tillfreds, icke påverkbar på ett lite obehagligt men otroligt behagligt sätt. Förmodligen mest ovant.

Tänkte ibland "..fan så ytlig jag är nu, tom eller grund".

Avstängd fast samtidigt helt påslagen. Töcknet var som bortblåst. Jag var grund, så grund att jag inte synade mig själv i var eviga situation, inte övertänkte minsta molekyl, inte såg möjligheten till död vart jag än befann mig. Jag kunde basically springa i rulltrappor, så grund, att tanken var hos låten som strömmade ur hörlurarna, varken mer eller mindre. Bara där. Inga i tanken - köttigt sönderslagna käkar, blodiga ögonpartier eller brutna ben.