EXISTENTIELL KRIS
Jag tog mig in till -och drev en snabb stund på stan igår. På egen hand.
Funderade över pulsklockan igen - "gör den mig gott eller ont?" Ont när jag ser pulsen skena, gott när ångesten bildar sitt lock, och pulsen ändå håller sig lugn. Bestämde mig för att inte kontrollera pulsen så många gånger under dagen, utan att vid slutet av dagen ist kolla sammanställt hur det sett ut.
Pulsmätningen är ändå inte 100 procentig.
I November - December kollades jag för allt möjligt, och var då ständigt kopplad till pulsmätande apparater. Hade nått sett ens tveksamt ut, så hade dem sätt det.
Men ändå oroar jag mig. Frågar andra med pulsmätande klockor - "vad har du i vilopuls?" etc etc.
"Man har bara si och så många hjärtslag under en livstid", finns det dem som säger.
Psyket får gång på gång vatten på sin kvarn. Jag, i den här kroppen, med det här psyket - kommer inte till att bli särskilt gammal.
IOM det - måste finnas mer, vara närvarande för kreti och pleti, svara på sms, bjuda in till grejor, ställa upp, unna mig, köpa det jag vill ha. Klä mig! Laga mat, läsa kokböcker, fixa hemtrevligt, unleash, både i stort och smått.
"Vem vill jag va, hur vill jag leva" typ av tankar, pågår tätt ihop med tankar om av vad, när och hur jag kommer få nästa MS skov. Hur drabbande det kommer att bli.
Sen jag kom hem från sjukhus och rehab, har jag hunnit med tre förylningar. Alla förmodligen från min två åriga systerdotter.
Just nu florerar influensa, covid och magsjuka.
På min lilla tur till stan igår såg jag två spyor. Jag har alltid varit rädd för spyor, men det har gått till nästa level nu pga utsattheten av att vara riskgrupp. Nån nyser, nån hostar, och där sitter man, mitt i utsattheten och undrar hur illa det skulle bli om en fick i sig dedär baskiluskerna.
En är inte untouchable, som man naivt nog går runt i världen och tror. T.o.m i en vaken, medveten tanke är det svårt att förstå att man kan bli sjuk, vara med om en olycka, eller bli utsatt av någon annan.
Ett mentalt spjäll öppnas när man insjuknar i -eller är med om något. Det finns inga garantier. Det finns defakto ingenting som håller en om ryggen.
En bipolär sjukdom, ett ångestsyndrom, en MS sjukdom, och ett knöligt bröst senare...
Det finns ingenting som säger att den där knölen borde vara godartad, bara för att man kan tycka att jag fått min beskärda del. Att det borde få vara lite lugnt en stund. Det är iaf vad vi säger här hemma, att det borde vara nog nu.
Jag vet inte hur jag ska kunna gå tillbaks till att vara som jag varit tidigare. Egentligen är väl det inte ambitionen heller, menar mer i tanken. Hur ska jag kunna fungera fritt rent mentalt. Eller slutar folk fungera fritt efter kroniska sjukdomsdiagnoser? Kommer man vara fånge mentalt i sjukdom på samma sätt som kroppen är fånge i sjukdomen?
Ser på folk med andra ögon, studerar dem i smyg. Varesej dem har rörselsehinder eller ej. Vad kan ha drabbat henne, honom, hen etc etc. Det finns ju inga garantier. Alla kan drabbas.
I väntrummet på våning två, bröstcentrum - en gemensam oro över förändringar i bröst. Några av oss kommer förhoppningsvis få goda besked, men kanske är det någon här, precis just nu, som kommer att skickas rätt ner i den existentiella avgrunden.
"Det är så mycket jag vill hinna läsa", är en av de hastigare tankarna som jag får tag i, mitt bland oron. En ganska absurd tanke. Dock häver sig läslusten inom mig, desperationen i det. Jag vill plöja rather than mys-läsa. Hinna läsa allt det jag vet att jag vill ha läst innan tiden tas ifrån mig..
Lustigt är det, vart kriser tar vägen med en. Några fler lästa böcker skulle ju inte betyda att man på nått sätt skulle känna sig "klar".
Jag kommer väl inte längre precis just nu, helt enkelt.