linnelenaa

Vet lite mer nu, än senast. 

Det jag trott enbart varit efterdyningar, sammansvettsade med hjärnknas, där en felmedicinering (som jag heller inte riktigt orkat skriva om) legat till grund, har dessvärre, förmodligen visat sig vara ännu en kronsik sjukdom. 

 

Startskottet på MS kan tydligen innebära extrema ångestpåslag. Och mitt år har inte liknat nånting.

För ca 15 år sen ballade psyket ur, vilket för ca 7 år sen resulterade i bipolär -och GAD diagnos. När allmänvården tog över min medicinering från psykiatrin, dröjde det inte länge förren det började knaka i fogarna. Det blev 18 månader på fel tablettform. En tablett jag hade behöva ta 400mg av 4ggr om dagen för att komma upp i rätt nivå. Jag blev i vanlig ordning ordinerad två 200mg tabletter till kvällen. 

Det hann givetvis bli totalkaos dem 18 månaderna som gick innan felmedicineringen upptäckets (vilket den öht gjorde tack vare min syster). 

Blev sjukskriven etc men kom aldrig riktigt tillbaka. Mådde bättre men ångestpåslagen tedde sig annorlunda. 

För mig har kroppen aldrig svikit. Aldrig har jag ens stukat nånting. På sin höjd känslig för dun och mjölkprotein, är satt med en, relativt ofta, besvärlig hudbarrier. 

Det mentala har varit min last. Och för att kunna härda igenom det, har kroppen många gånger varit mitt redskap till utlopp. Jag har kunnat pressa mig hårt.

Skrivande absolut, lite själsligt arbete och terapi, javisst. 

Men mycket, och kanske mest av allt, de fysiska utloppen. Kroppen har alltid burit.

 

Och nu har jag en kronisk fysik sjukdom. 

 

När jag först hörde om MS för många år sen. Att immunförsvaret (i runda slängar) vänder sig mot den egna kroppen, tänkte jag "vilken otroligt dum jävla sjukdom".
I princip tänkte jag att det måste va en jävla dum kropp. Särskilt mycket visste jag ju inte. Men att det var en pantad sjukdom, det var min första och enda åsikt om den.

 

I denna ångesthärva, som bara malt och malt, har det också känts som att nått i förkylningsväg är påväg men som inte bryter ut. 

 

Sist jag skrev var det Fredag. Skrev om att dagen blev till stros på stan, ist för att gå till jobbet. Pga att jag dagen innan haft sån ångest att jag hamnade på knä framför personaltoaletten och slutligen gick hem, efter multipla försök att komma ner i varv.

Lördagskvällen spenderades med vänner. Jag mådde ungefär lika skit som vanligt, men hade bestämt mig för att jag måste sluta vara skygg mot vännerna. Tänkte KBT. Såsom jag är van att hantera mitt hjärnknas. Träffa vännerna, göra grejer oavsett, för att det är så man kommer igenom det. Det är vad ångest och oro behöver - konfronteras och lära om.

På söndagen vaknade jag med en brännande känsla vid ländryggen. Jag och C. skulle på live podd. I en lokal med väskförbud. Alltså inget vatten, inga trygghetsägg. Det gick inget vidare.

Efter några minuters ångest-tortyr i våra betalda stolar, gick vi och bad om att få sitta någonstans lugnare. 

Jag minns knappt nått. Splittrad som jag var av både ländryggen och ångesten. Vi fick sitta vid lugna handikapp, och ändå kom jag inte ner i varv. 

Det är slitsamt, för att inte nämna plågsamt. 

 

Och på måndagen vaknar jag och är domnad under fötterna. Ländryggen är som vanligt igen, men fötterna är väldigt off. Tar mig till akuten och bli bortviftad efter ett litet urinprov. Han undersökte mig inte öht, bad mig inte ens ta av mig skorna, trots att den typen av domningar oftast handlar om blodförgiftning. Blev avfärdad och hemskickad.

 

Hursom, på tisdagen tar jag mig till gyn för att försäkta mig om att allt är som det ska där. Man känner ju till tampongsjukan, även om det var väldigt osannolikt så behövde det kollas. Domnad från tårna och upp till ca hälften på smalbenen.

 

På onsdagen bestämmer vi att jag åker med killen hem efter hans jobb. Jag vågar inte vara själv. Domningar upptill midjan. Köpt en B12 kur ifall det skulle vara lite brist.

Vi kommer inte hem till honom, han får släppa mig hos akuten ist. Och där blir jag kvar nåra dagar innan jag hastigt blir skickad till Karolinska, och blir där rätt många dagar.

90 min i röntgen. Beskedet får jag och syrran, när jag är under ständig uppsikt på Stroke avdelning.

Pappa åker upp från Västkusten och mamma flyger hem från Spanien. Syrran är med mig ca hela tiden. Killen så mycket det går. 

Massa rör blod och ca 3 ryggmärgsprover. kortison behandlingar. Stick i fingret några gånger varje dag. 

Fotade en del - för att i efterhand kunna minnas. Förstå vad som hände när.

Dagar på sjukhus, hur många vet jag inte. Sen rehab center i ca 1,5h. När jag kom till rehab kunde jag inte gå pga våldsam smärta i höger vad. En slags kramp som visade sig vara olidligt nerv-tjafs...En morgon svimmade jag..

Så från rullstol till rullator till att klara mig helt utan, trots domningarna. 

Det har varit helt sjukt. Till min stora förvåning så fann jag mig rätt snabbt i situationen. Sa att jag skulle vara glad även om domningarna inte helt gick tillbaka. Bara jag slapp smärtan i vaden, och skulle kunna gå utan hjälpmedel, så räckte det, tyckte jag då. 

Idag har jag ingen konstant domning eller känselbortfall. Dock mer eller mindre konstanta skakningar. Från svanken och ner, när jag är lite i rörelse så väcks dem till liv. Men dem spränger inte längre till och gör mig svag i benen. Dem bara är som i bakgrunden och surrar.

 

Kroppen har svarat bra på bromsmedicinen som sattes in för snart två månader sen.

Nästan att jag aldrig mer vill berätta om detta. Det har tagit emot väldigt att ens skriva ner lite såhär svepande. Vet inte om jag tappert försöker hålla detta ifrån mig, eller om jag bara inte har behovet.

Förmodligen en kombo. Har inte läst en rad i nått av materialen jag fått av vårdpersonal ang. sjukdomen. Tänker att jag bara kommer börja noja av minsta lilla samt att hälsoångesten kommer eskalera. 

Jag vet inte. Men allt är inte heller riktigt klart än.