Riktig liten lustigkurre jag
Jag ber om ursäkt i förväg, lik som i efterhand för minamånga splittrade inlägg errday. De är mina
eländiga behov att kontrollera, bevara och förklara. Ja, här är ännu ett. Mest en reminder till mig själv dock. Sen sarkasmen, för man ofta måste skratta åt livet för att inte kvävas. Man får ta mig med en nypa salt, en klackspark eller vad som nu faller i smaken.
Jag väljer att se den här tiden som en 20års kris. De känns less depressing än whatever the fuxx de är som försegår i mig. En 20års kris går över, försvinner och kommer aldrig tillbaka. Jag gillar den tanken, blir hög av den, den säger mig att dit jag är påväg, vart det än är, så kommer detta inte alltid sätta stopp. För jag kommer komma ur det, att det har ett slut.
Om jag får gissa är detta den sk. nyorienteringsfasen, den sista fasen efter ett trauma. Är de inte, så fuck dem phases. Jag vet att jag är överjävligt på g i vilket fall som helst.
Men för att inte tappa tråden allt för mycket............
"Detta är min fristad" säger jag till mig själv. Fast sitter ändå och förklarar och ursäktar mig, varför? Cuz.I.care. Ja, om hur jag framstår och vad folk tycker om mig. Det är fel tid att spela nått jävla spel, tyvärr liksom, skulle gärna framstå så som Gatsby först gör. Visa fräscha bilder och inspirera. Motsatsen till att jag 20.30 fortfarande sitter i morgonrock med gårdagens smink. Men ey, upp me hakorna linntan, en vacker dag är du inte längre ett hopplöst fall skaru se. Skaffa lite cash o du är good to go.
Det får bli mig ist, lite mer sanningen bakom Gatsby. Mig och så mycket ren och skär honesty jag klarar av. Tillsvidare. Sry till mig själv.
Läste mitt eget inlägg från igår kväll, såg att jag predikat och jämfört mig själv med hundbaja. HAHA asså oj, vad kan man göra annat än att känna den liksom.