Glädjehormonet syren
Drömde om blommande syrener i natt. Dagliga promenader, doften och skvalpande glädjehormon. Kamerarullen och plastpåsen fylld, vasen förberedd på soffbordet.
Ligger och drar mig en stund. Teven visar vad jag förmodar är en repris från någon del av melodifestivalen. Solen ser varm ut utanför fönstret.
Efter en kopp kaffe, klär jag mig i en av pappas gamla tjocktröjor, ett par tjocka strumpor som han vid nått tillfälle köpt till mig och ett par Adidas byxor. Tanken på att han en gång fått plats i den tröjan känns omöjlig. Den måste ha krympt. Det är faktiskt omöjligt att han fått plats i den, i alla fall efter tolv årsålder.
Jag stal den nån gång under ett skollov, såsom jag ofta gjorde. Ibland gav jag skäl till varför jag skulle få ta med hans tröjor hem. Minns hur jag många gånger grät mig till sömns över vår förpestade relation, iklädd ett plagg med doft av honom. Senare grät jag över samma sak igen, men då över att min doft tagit över hans.
Slutade gråta över honom för några månader sen. Ett tag efter att ha givit honom ett ultimatum, tillsammans med min version av vår historia.
Det är sällan jag gråter numera. Sist var för några veckor sen, i samband med att jag scrollade igenom min egen Instagram och mindes hur min värld sett ut. Vad den handlat om.
Viktiga minnen. Även om jag knappt kan relatera till vad det måendet inneburit och fört mig, så är det inget som någonsin får försvinna i glömska.
Jag svänger höger, följer den långa gräsplätten mellan gångväg och bilväg, som nån skola i närheten brukar så blommor på. Året jag flyttade hit, stod plätten i full solrosblom, året därefter var det tulpaner, förra året var det en mix av diverse svenska sommarblommor. Vallmo, som jag för resten av mina dagar kommer förknippa med min äldsta kusin.
Det är så mycket jag inte skrivit.
Spänd på vad denna sommar ska erbjuda, synar jag plätten med blicken. Dem har nog inte börjat ännu.
Jag fortsätter upp i ett villaområde, mot syrenbuskarna. Det är lördag och vägarna är nästintill tomma. Folk håller sig inomhus pga. Coronaviruset som cirkulerar. Det exploderade i världen i veckan.
Mina ögon rinner, min näsa likaså. Pollen har också exploderat.
Buskarna är knoppiga, utlovar tidig blomning. Jag fortsätter i riktning mot sjön. Följer den slingriga asfalten invid skogen. Några barn leker vid det nya utegymmet. Jag ginar över gräsmattan. Suger in en tung doft av fuktig gräs blandadjord. Smakar på tanken av att för engångsskull inte vara ensam här nere. Det gör egentligen ingenting att dem är där och leker. Jag kommer knappt att höra dem ifrån berget. Jag är inte ledsen, jag mår bra.
Sätter Snoh Alegra på mute i hörlurarna, lyssnar till vågorna som rytmiskt sköljer mot sanden. Min själ behöver detta mer än mitt nuvarande sinne. En smula rastlöshet irriterar i tanken. Jag behöver nog inte detta på samma sätt som tidigare.
Tänder ciggen som jag tålmodigt sparat till att avnjuta i samband med ljudet av vågorna. Åter kommer tankarna på att inte längre vara samma. Man sa alltid till mig att jag inte var mina känslor/tankar, men varför är jag annars så annorlunda nu? Varför är vattnet inte längre avgörande?
Jag sätter mig på huk och saknar mig själv en stund. Försöker minnas vad jag tänkt när jag tidigare suttit precis här. När besök som dessa var det som höll ihop mig.
Vill minnas men vågar samtidigt inte riktigt. Vill inte må sådär igen.