linnis

det går upp för mig nu, att den svenska marken är lika söt som salt igen. trots ljusa sommarnätter är det kalt o ensamt. de som väntat medan jag aldrig skulle tbx. inte va någons riddare i rustning. hur kan de få va. krav som lagrats med tid o någons frustration, över de slätstrukna, sköljer över en, jämförd o jämförs. som att va skyldig nått. o att inte ha nått att berätta för att de som varit ens vardag en tid, ännu pågår mentalt. inga luddiga minnen. det går upp för mig nu, att till människor som trängt sig in i mitt hjärta, finns det ingen dörr för mig att knacka på. för människor i rörelse, med samma avsaknad av en bottnen, eller en öppenhet så levande, en slätstruken mitt emellan högt o lågt, bratz som räknar fylleknull, de står inte still. de är alltid påväg, väntar inte. människor som rört mig, fört mig nånstans, sörjt maktlöshet på ett golv under ett stort fönster, endast en armen om mig, höjt mig, får jag kanske aldrig se igen. för de är människor i rörelse. vackra jävla människor som promenerar i gränder om nätterna, människor som lämnar sitt rika liv o flyttat in i en backpack, människor som faktiskt ser, som är närvarande, människor som gör allt för att göra dig glad när du är på nivån av ett vilande vrak i sanden. de är färg utanför kanterna, carefree. 

vakna en morgon i en top bunk, se ner över nykomlingarna, prisa o förbanna alla gudar i samma stund som en gyllenbrun rygg sticker fram under täcket i en av sängarna. jag förlät honom för att hata berlin, pga hans dösexiga röst. för hans charm. honom skulle jag förlåta för de mesta.

de gör de svårt att komma hem när man varit fri. besvikelsen åt mig efter några dagar. man ska inte nöja sig, säger dom i rörelse, man ska inte nöja sig.