linnis

för några veckor sen satt jag på en trappa i ett av de finare hotellen som denna ärta till stad har att erbjuda.

jag hade gått fram o tillbaka, gång på gång i korridoren men fann inget lugn i det.

de hängde två slaffsigt målade tavlor på väggen mittemot. dom båda såg förjävliga ut, men jag fortsatte att titta på dom.

resten var kala väggar och tjocka mörkbruna dörrkarmar.

plötsligt var inte hotellet speciellt tjusigt längre, som jag sett fint affärsfolk komma ut o in från så oändligt många gånger. allt utom lobbyn kändes tacky.

jag fick ställa mig upp för att kunna se tavlorna bättre.

den ena föreställde nog en dansös, jag tyckte om hennes klänning. man kunde ana att hon var mitt i ett steg där klänningen for och slängde.

jag höll kvar ögonen på den. lät mina tankar endast vandra till den, tills det var min tur att "grillas" som dom skojade så mycket om.

 

jag hade tänkt ut allt kvällen innan, hur jag skulle säga de.

hur jag skulle få dom att förstå att jag har läget under kontroll. att de e lugnt. att de ända jag egentligen behövde var förståelse, kanske lite lite överseende, beroende på.

jag visste bara inte när, men det skulle tiden avgöra.

när det var dags att hugga in och förklara vad man går igenom.

för de måste man, jag måste de.

för min egen- och för deras skull.

jag måste vara ärlig för så många mer anledningar än för att just få ett jobb.

 

rummet var alldeles för ljust, övergick nästan i blått. hade de inte varit för bordet, stolarna och whiteboardtavlan hade de lika gärna kunnat vara en cell.

jag hade fyra ögon på mig med två helt skilda uppfattningar om mig. jag förstod att de var chefens förtjänst att jag satt där i stolen då. han var noga med att tala om hur bra han tyckte om mig, flera gånger.

men jag kände att det var dags att berätta, när jag kunde skymta ett osyndligt frågetecken i pannan på honom.

 

efter att ha sammanfattat nått med orden stress, sjukskrivning, lugnt nu, så kunde jag se hur han, chefen, sjönk mot golvet. de va som att nått brast inom honom. som att han inget hellre ville än att resa sig och gå. lämna mig med kvinnan vars ögon stirrade och vägrade släppa mig.

men de gjorde han förstås inte. istället satt han kvar på sin stol, skruvade på sig, såg ut i tomma intet som jag kunde tänka mig var kvinnans knä, och bet på tummens nagelband.

 

jag var konstigt nog nästan helt lugn. de röda var påväg ner när vi alla tre bara satt där, och de värsta jag hade kunnat tänka mig på den här intervjun, hade precis hänt.

han började ganska barskt berätta om sina extrema erfarenheter av "utbrändhet". att hans fru fortfarande äter antidepressivt och att hans bror varit borta från arbetet i fem år, hållits inspärrad pga självmordsförsök osv.

nått hade alltså spruckit i honom när jag berättade, tänkte jag.

 

jag fick ett nej, rakt av. med en lång följtetång av anledningar.

oförutsägbarhet, opålitlighet. han ville inte vara mitt fall tillbaka, om jag nu inte var så redo som jag själv påstod.

att de bästa nog skulle vara om jag gjorde absolut ingenting i ett år till.

och mina svar var en minst lika lång följetång.

när kvinnan vaknat till liv ordentligt, insupit alla ord och påståenden mig och chefen emellan fick han sig en avhyvling som jag faktiskt tyckte att han förtjänade.

han borde gå till nån och prata om sina upplevelser, tänkte jag, men de vågade jag givetvis inte säga.

dom avbröt varann ett par gånger var, när de pratade till mig om vad jag bör göra med min situation. träna, träna, träna, sa kvinnan. vad han sa minns jag inte, han sa väldigt mycket, väldigt splittrat.

 

i ca tio minuter satt dom båda två och överöste mig med stärkande ord. att jag kommer vinna många lopp på det här sättet, långsiktigt.

att jag var en vågad snart tjugoåring som stod upp för mig själv, att de flesta bara skulle ha spelat med. lekt krya.

att jag gjort att starkt intryck på dom.

jag tror inte att dom märkte hur jag fick kämpa mot gråten. hur kan ens en arbetsintervju bli sådär?

 

när vi var färdiga, och jag hade snackat till mig en ev praktikplats, återstod det bara att tacka för sig och lämna stället.

jag hatar det.

lägger alltid på ett leende och lite snack om vädret eller annat värdelöst.

som att dra handen för ansiktet och visa en helt annan känsla, såsom clowner ibland gör.

drar handen upp och ner för ansiktet och visar olika sinnesstämningar.

jag gick från djup, speciell och allvarlig, till glad, ytlig, nobody.

de gör jag ofta.

 

satte ciggen mellan läpparna redan i hissen och nästan sprang ut genom dörrarna från det tjusiga hotellet. sen stod jag där, lutad mot hotellets ena vägg, ciggen tänd och tårarna rann.

inte för att jag inte fick jobbet, utan för att de ens får bli sådär. att de ens går.

dom såg så förvirrade, fängslade ut.