linnis

Det är som att allting stannat upp. Blivit stilla. Jag kan finna mig själv andandes, i nästan vilken situation som helst. Just bara andandes, i frihet från tankar, sysslor och levande. Inte påväg någonstans.

Tidigare när saker och ting stannade upp, var det som att döden närmade sig med stormsteg, så fort jag inte var i något tillfälligt rus med någon tillfällig kille, åstadkom kreativt eller var uppe hela nätterna och "gjorde historia". 

Det är annorlunda idag. Döden är vagt med mig hela tiden. Sedan medicinen är det som att någon skruvat ned volymen på en massa oljud, så att jag plötsligt också hör diverse andra ljud.  Jag förstår att dem varit där precis hela tiden, bidragit till oljuden, bara att jag inte kunnat urskilja dem. 

På samma sätt träder en djupt rotad ångestproblematik fram, när sinnesstämningen är så gott som fixad. Och jag minns tillfällen då den erövrat mitt sinne. Även det är en sorg, ångesten i sig. 
Jag tänker tillbaka på år 2016. Ur minnena spelas bilder från min näthinna upp, hur jag måste framstått, det gör mig ont. 

 

Andningen är inget jag aktivt behöver se till att göra längre, det sköter sig självt. Och det är ofta just den tanken, på andningen, som gör att jag ens kommer på mig själv med att vara blick stilla. Endast möjligen en känsla av frid måste pågå i kroppen, eftersom att just ingenting INGENTING råder.

Det är inte ett tillstånd jag gillar, att vara så våldsamt tom. Det är däremot något jag tillåter mig att fortsatt hamna i, en kort tid. Lugn och ro är en skuld jag haft innestående hos själen själv, och jag vill tro att denna ogreppbara apati kommer att avlägsna, när själen är redo. När vila är mindre primärt.

 

Idag har jag haft ledigt ifrån jobbet. Jag har druckit två koppar kaffe med soya mjölk, sökt inspirerande ord och betydelser. Lekt med tanken på att åter tatueras (varför kommer detta som ett starkt behov en gång om året??), läst flertalet kapitel av "röda rummet". Stekt på och ätit oxpytt, suttit max en timma i solen, tagit en nap, en lång dusch, slängt soporna och skrivit dessa små ord, i någonslags förhoppning om att kunna fånga upp och förstå vart jag egentligen befinner mig. 

Om tre dagar är det semester även för mig, och jag hoppas kunna komma undan ångestvåndan, tanke disikerandet och att jag ska orka "leva" lite medan livet pågår. 

 

Nattiz