linnis

Idag var jag sen, för att vara jag. 10.55 smällde jag upp dörren och klickade ut en nummerlapp, med någon slags vikt vid att hinna före den tjej som varit mig hack i häl redan utanför byggnaden. Vi gick omlott varandra när det gällde att både smidigt och etiskt, hålla dörrarna åt varandra, som att vi flätade oss upp på sjunde våningen i någon slags dans. Väl framme vid mållinjen, kunde jag dock inget annat än att kasta mig in.

Smått girig stod jag med lappen i handen, där jag tänkte mig vara minst i vägen, i det nästan tomma väntrummet. En stund blev jag stående där, på ett sätt som skulle avslöjat mig som otålig, om någon hade tittat upp mot mig.
Och så gick skådespeleriet igång. Jag intog min roll som kolugn, obrydd och super chill mänska. Det brukar komma av sig självt, hand i hand med ynkligheten.

 

Tjejen som följt mig in genom fasaden, klickar lugnt ut sin nummerlapp innan hon med långsamma steg satte av mot kaffemaskinen. Jag stod still på min noga valda plats med ögonen på den digitala skärmen som skulle uppge nr 014 vilken sekund som helst. Mitt nr.

Inom mig pulserade det vårdslöst snabbt, löjligt möjligtvis. Orimligt, definitivt. 
Om det är något jag lärt mig av att studera min omgivning, så är det att spela avslappnad. Ibland har jag frågat mig själv, om människor någonsin tar ett steg ut ur sig själva för att se över sitt precisa nuläge. Svävar dem ut ifrån sig själva, upp, till ett sånär objektivt perspektiv man kan komma? Synar dem sig själva från håll?
Det tror jag inte. Jag tror att dem allra flesta är alldeles för upptagna med att befinna sig inuti livet, att tanken på att stiga utanför det, för dem är meningslös.
Det är dem jag lärt mig av, vad man har för kroppsspråk när man svassar obekymrat nedför gator. efterliknat dem, när jag slappnat av i ansiktet trots tumultets gränslösa skalv i blodomloppet.

När jag kom fram till kaffemaskinen stod tjejens pappkopp kvar, med ett nästan svart innehåll. Hon hade lugnt och sansat gått fram till receptionsluckan efter mig, låtit kaffet fräsa ned i pappkoppen medan hon anmält sin närvaro.
Jag stod och bara såg på den, när lyset precis ovanför koppen slocknade för att tala om att kaffet var klart ville något i mig slå ut den, kasta den i papperskorgen.
Medan jag höll min tomma kopp i handen, i väntan på att hennes kopp skulle resa sig och hoppa ner, hann jag fråga mig själv om jag hade kunnat göra på samma sätt. Slå två flugor i en smäll sådär. Tanken av vad en hyfsat ångestfri/obekymrad mänska (åtminstone i denna värdsliga situation) kommer med för insikt och konflikt till någon annan. Hon såg nog inte alls, att den varelse som kastade sig innanför dörrarna, för att sedan med blicken försöka krama ihjäl hennes kaffekopp, var rent av bestört, och att hon var del i det. Hennes lugn sved som syra i ögonen, och än i efterhand häpnas jag över min egen reaktion. Hur jag avundades ledigheten i det till synes, lätta sinnet. Att hon inte behövde blanda sitt kaffe med något okänt vitt, för att försvaga aromen. Hon kunde svälja ändå.
Kanske är kaffe inget som rör sig med hennes stämningslägen, kanske var hon på god fot med sig själv just idag, kanske var vi inte där av samma skäl.

I det lilla väntrummet, som är skuret på mitten av ett akvarium, satte jag mig intill en äldre man som såg ut att tillhöra nån rock/MC härva. Hans långa, tunna frisyr mötte -och blev ett med skägget som var minst lika långt, om inte längre. Sneglade snabbt på honom, när jag satte mig. Han satt ledigt tillbakalutad, med blicken fäst på sin vänstra tumnagel. Han såg koncentrerat på den, som om den vore ett magasin med upprörande nyheter.
I väntrum lyder en oskriven regel: man får absolut inte titta på någon, än mindre på en psykiatrisk mottagning.

Oftast är jag ca 10-15 min tidig, ser folk inta, lämna och passera i korridoren vars väggar bär målningar gjorda av barn. Smygtittar på oss som delar ytan. Idag kanske jag uppfattades som en tidsoptimist i rummet. Jag smakade på det. Lekte med tanken på vem jag skulle kunna bli om jag inte oroade mig så mycket. Skulle jag potentiellt kunna bli en som ler med en axelryckning, gällande världsligheter?
Jag har sett tendenser till bekymmerslöshet hos mig själv när jag mått bättre. Det var inte alls längesen som jag inte kunde låta bli att le förnöjt, åt den person jag var just då. Flera dagar i rad. Den Linn som sällan finns, fanns dessa dagar. Det var en fröjd att få uppleva den behagliga sidan av mig själv, som varken vadar i dödsångest, blödsinne, eufori, letargi eller annan vånda.
En skymt av vad livet kan vara och ge, utan att tveka på egen förmåga och mening, uppenbarade sig och tveklöst ansåg jag att det får vara mödan värt. För det är där, dit in, fram, jag ska vara.
Det är det där som är jag, när jag har en hyfsat safe ground att stå på mentalt, det är dit medicinträsk och kbt vill ta mig. Det var fint att se det klart för en stund.
Nu när den tiden runnit ur mig, och suddat ut djärv inställning till sjukdom och sjukdomshistoria. Knockar verkligheten på nytt med ångestattacker och bilder av en spröd, hopknycklad mänska. Ändå är någon slags stämning kvar i lägenheten. Som att ett uns av drömvarandet satt sig i boningen, likt doften av fimp i ett gammalt inrökt kök.

Väl i nästa stol, den gröna fåtöljen vars textil knastrar under naglarna när man river på det. Avslöjar jag tankarna kring att sluta med medicinen för att få det överstökat, braka igenom för att få krypa ner nån stans, för att inte behöva finnas till något mer.
När jag söker en trygg punkt att vila blicken mot, ser jag hennes iphone hörlurar titta fram bakom det upphöjda skrivbordets förvarningssida. Dem ligger illa på golvet. Som att dem i samband med att hon i morse kastade ifrån sig jackan i en hög skymd från mitt säte, flög ur öronen på henne och följde med i fallet. Jag besparar henne hur längtan efter självförstörelse kallar på avgrunden i mig. Den del som först vill svälta mig, förgöra och till sist döda mig.
”Det är inte meningen att man ska leva med näsan precis över vattenytan, Linn” säger hon, på samma sätt som hon sagt det flera gånger förut. ”Även om du inte tycker att det du upplever är depression nog, så är det tillräckligt för att vardagen inte ska fungera. Därför vill jag att du överväger antidepressivt tillsammans med ditt stabiliserande.”
I tanken brottas jag med att det jag upplever nu får lov att kallas depression. Att denna mellansörja får lov att gå under samma benämning som livlösheten självt.
Detta vattentrampande.
Besparar henne dem tankarna också, hon vet nog redan. Jag har i princip ältat samma smörja sen jag blev emottagen här. Pratat, pratat, pratat så att efter en timmes tid har vi inte kommit längre än till dagsplaneringens första punkt, ”läget sen sist”.

Med den fjuttiga samtalstid som en timme är, fällde jag upp kragen på jackan, och  stängde in mig ordentligt med blixtlåset. Tredje punken skulle handla om hur man kan ta hand om sig själv, en punkt som jag, efter de senaste veckorna kunde behövt höra. Om jag bara hade pratat mindre…
Smått frustrerad över hur mycket som händer på en vecka, och hur mycket jag pratar, kände jag inte för ta i hand idag. Med skam i kroppen, öppnade dörren för egen maskin, tackade för idag och skyndade iväg genom korridoren.
 

Solen sken. Det värmde inget större, ändå ställde jag mig och blundade med ansiktet vänt mot ljuset. Tände en cigg. Hyfsat oberörd av alla lunchjägare som rörde sig runtom mig på gågatan.
Små glimtar av vad ett liv kan bli, slideade förbi insidan av mina slutna ögonlock, när jag tänkte på vad hon hade sagt om anti depp. Precis som när läkaren utökade dosen förra gången, först då vågade jag leka med tanken på att bli bättre och bra.
Återigen vällde en värmande våg genom kroppen och hjärtat bestämde sig för att lägga ansvaret i mottagningens händer. Stå emot medvetet slarv med medicin, hängivelse och lockelser av mörkerkrafter. Hålla igen, hålla ihop, ett litet tag till.

 

Mitt djärva jag, tänkte jag. Mitt sällsynta, djärva jag, håller med sina händer upp mitt huvud om dagarna. Tystar min gråt, släpar mig med sig framåt, tar vid där mänskan tagit slut.

I färd med att låta livet kännas och göra ont. Låta mig vara såsom jag är nu, utan värdering. Komma sent, komma tidigt, ringa chefen mitt i gråtattacken, utan värdering. Låta bli och låta vara. Det är en lärdom i sig att acceptera en följetång nederlag, som kommer med ett TILLFÄLLIGT brutet sinne.
Nog kommer mycket säkert med tiden, men att inte ensam ansvara över mig själv, kommer att göra mest.

Med dem tankarna började jag gå mot tvärbanan. Sket i latten jag har som rutin att unna mig efter varje session. Jag gillade ju inte kaffe idag.