önskar huvudet vila mot bokrader

Om man nu ändå lever oså,
kan det ev vara till hjälp att veta att man iaf funnits i rum, även de man inte känt sig vid liv i.
 
 
Det är så lite som håller just mig vid liv nu.


Orangea koppar till bredden fyllda med kallt svart kaffe.
Bryr mig inte om att värma på det.
Dricker ändå inte.
 
Det är så lite som jag tycker om just nu.

Utan de orangea kopparna på vardagsrumsbord och köksbänkar är jag inte helt säker på att jag faktiskt varit här,
så jag sprider ut dem litet.
Kanske kan en mörkt torkad droppe längs en orange koppskropp, vittna om att någon
för en kort stund levt just då,
innan droppen torkade.
 
Och pyjamasen på badrumsgolvet med ett blodigt armveck insisterarar att någon funnits där,
om än en stund. 
Någon lossade en blodfylld kompress över handfatet, tvättade rent en öm svullnad och  smörjde in en hel människa med aloe vera.
 
Den kan ligga kvar där litet,
pyjamasen.
 
Om jag aldrig riktigt varit här. Och då, hur länge jag varit någon annanstans
för
jag
saknar
så
mycket
hela tiden.
 

Vet inte om det verkligen är för dem man skjuter iväg livstecken längre. 
Skjutit och skjuter nog än.
 
Mindre vildt,
alt glesare.
 
I perferin ser jag själv det skottskjutna jävla misärdjur som inte längre känner någon skillnad på skratt och gråt.
 
Andra verkar väl medvetna om hennes existens.
Undrar nog vart hon egentligen befinner sig någonstans,
djupt där inuti tänker de kanske.
 
I en vik bortom liv tänker hon.

Där ingenting längre är vad det kanske en gång faktiskt var.
Hon ensam i ingenstans,
dem tillsammans där.
 
I ingenstans finns de närmsta femton minuterna och resten preskriberat,
ingenting framför, ingenting bakom.
En minut plus och en minus.

Mening och tillhöra finns där, dit in som ingenting nånsin kan komma mer.
 
Behöver ingenstans ingenting,
 
utanför
de där femton minuterna.
 
 
I venerna sköljer det ohälsosamt snabbt.
Kropp och själ får inte tillräckligt med vilsammaperioder för att balansera stress, säger armbandet som mäter pulsens minsta rörselse.
 
Fyller tarmarna med rester av guld beprydda mintgröna drömmar, eftersom de ju inte blev babyblå.
Och för att jag gjort dem.
Kanske ska de två cupcake miniatyrer som finns kvar också gå idag.

De inget annat ger än upprepanden från en svunnen tid mer.

Önskar huvudet vila mot bokrader.