oavklarat & oklar
En kort stund på gungan mellan lägenhetshusen, en hörlur i ena örat med en engelsk podcast om att förändra något i livet, tillsammans med dagens andra cigg mellan vana fingrar. En husfasad med ett flertal olika nyanser av ljus, skvallrandes om liven bakom fönsterrutorna. Och så jag, i birkenstock, på fötter klädda i ett par lite varmare, gråa strumpor med marijana på, en jacka i lack, som jag fick en tanke på att försöka sälja i samma stund som jag fick på mig den.
Den är fin, men jag tröttnar fort. Är inte längre samma person som när jag köpte jackan på monki för reduserat pris.
Delar av henne, hon som köpte jackan, finns nog kvar i mig någonstans. Eller det vill jag iaf tro. En djärv person som jag det senaste året kommit att bli skrämd av. Hennes känslor och uttryck.
Kanske är det cigaretten som slår till med ett illamående, eller också är det ångest. Mina birkenstock lämnar två breda linjer i sanden, när jag släpar mina fötter för att stilla gungen. Kroppen vill kräkas, men jag tillåter den inte. Stirrar ned i knät med spända käkar, känner stressen eskalera för att sedan avta.
Jag är så liten där jag sitter på en gunga, mellan höghusen. Kittlande och något plågsamt medveten om hur väl jag syns, för alla på timotejvägen, med fönster mot innergården. Undrar om dem som bor i anslutande till mig, kunde ungå min lilla musikaliska nostalgitripp som ägde rum tidigare ikväll. Oroar mig allt oftare för hur mycket jag hörs, samt för att inte höras alls. Denna eviga och förargliga rädsla för att mista..min existens? Bisarra tankar kring att försvinna, berövas på liv, gå obemärkt förbi mm, samma jag alltid haft. Dem tar sig i uttryck på ett annat sätt än tidigare.
Förr kunde det innebära en och annan panik attack, men ofta genererade dem också en slags glöd. När allt kom omkring, så landade jag ofta i ett jävlar anamma. Orädd, kreativ, busig. Fast besluten om att göra avtryck, om än så mycket som genom en komplimang till en främling.
Förr kunde det innebära en och annan panik attack, men ofta genererade dem också en slags glöd. När allt kom omkring, så landade jag ofta i ett jävlar anamma. Orädd, kreativ, busig. Fast besluten om att göra avtryck, om än så mycket som genom en komplimang till en främling.
Ovisshetens stora fördel.
Jag kunde livnära av andra människors ev illusion av mig. Hoppa ur min egen person och romantisera all ovisshet som kommer ifrån ett fågelperspektiv. Tankar ang att man inte kan ana mitt psykes labilitet av blotta åsynen av mig, har alltid skänkt mig ett märkligt behag. Jag har alltid älskat, och älskar än, att se mig själv och världen jag rör mig i, utifrån. Ifrån det perspektivet kan jag själv avgöra vad som ska finnas och inte. Då är det jag som styr.
Jag får inte lika mycket behag av det längre, dock. Mitt stämningsläge må vara betydligt jämnare, min vardag mer än endast hanterbar. Men mörker och sorg är jag inte fri från för ens en stund längre.
Jag kunde livnära av andra människors ev illusion av mig. Hoppa ur min egen person och romantisera all ovisshet som kommer ifrån ett fågelperspektiv. Tankar ang att man inte kan ana mitt psykes labilitet av blotta åsynen av mig, har alltid skänkt mig ett märkligt behag. Jag har alltid älskat, och älskar än, att se mig själv och världen jag rör mig i, utifrån. Ifrån det perspektivet kan jag själv avgöra vad som ska finnas och inte. Då är det jag som styr.
Jag får inte lika mycket behag av det längre, dock. Mitt stämningsläge må vara betydligt jämnare, min vardag mer än endast hanterbar. Men mörker och sorg är jag inte fri från för ens en stund längre.
Numera är det som att jag håller mig på tryggt avstånd från allt som kan tänkas bränna av en känsla. Onekligen är jag fruktansvärt rädd för att misslyckas. Jag märker att rädslan för att misslyckas, kan handla om vad som. Om minsta lilla. Varje liten miss gnager fula hål i självkänslan. Jag isolerar mig allt mer. Står inte ut med tanken på att misslyckas med något i ett samtal, ifall det skulle komma att färga personens i fråga, bild av mig. I mitt huvud är det att äventyra risken att bli lämnad.
Någonstans förstår jag att det mesta just bara sitter i mitt huvud, att det är dramatiska och överdrivna tankar. Men ändå känner jag maktlöshet inför murarna mitt psyke stöper runtom mig. En såpass kollosal förvirring, att jag misstror min egen mamma för att inte orka med mig mer (trots att jag är lugnare än någonsin). Att hon inte har ett genuint intresse för mig mm. Dessa tankar berör hela min vardag. Det gör mig ont att skriva om det. Jag har undvikit att skriva öht i stort sätt, i drygt ett år. När jag skriver så kommer allting så tätt inpå, känslora tar form i något läsbart, och därmed blir dem till ett erkännande om en plötslig sanning.
Någonstans förstår jag att det mesta just bara sitter i mitt huvud, att det är dramatiska och överdrivna tankar. Men ändå känner jag maktlöshet inför murarna mitt psyke stöper runtom mig. En såpass kollosal förvirring, att jag misstror min egen mamma för att inte orka med mig mer (trots att jag är lugnare än någonsin). Att hon inte har ett genuint intresse för mig mm. Dessa tankar berör hela min vardag. Det gör mig ont att skriva om det. Jag har undvikit att skriva öht i stort sätt, i drygt ett år. När jag skriver så kommer allting så tätt inpå, känslora tar form i något läsbart, och därmed blir dem till ett erkännande om en plötslig sanning.
I en väldigt lång tid nu, har jag romantiserat allt det jag tycker om, känner för och drivs av, men jag gör ingenting. Knappast ens något litet. Jag skriver knappt ett ord på flera veckor, går inte de små promenaderna ner till vattnet, sluter mig som en mussla vad gäller nöjen.
Drömmar fullkomligt dryper inom mig, och ter sig likt flugsvärmar inuti huvudet. Inte såsom dagdrömmar, utan faktiska drömmar, högst önskade att slå in! Men i praktiken, där händer ingenting.
Jag skulle berättat om vad det är för drömmar, om jag inte kände det som att jag då inte kommer våga drömma dem mer. Stå för dem mm. Åter gör sig den väl bekanta rädslan för misslyckande sig påmind. Tankar om att vara till åtlöje.
Av samma anledning som jag hållt mig ifrån skrivandet, (för att konfrontation av tankar och känslor, gör dem till den verklighet, som mitt kuvade jag gömmer sig för) av samma anledning måste mina drömmar förbli outtalade.
Jag skulle berättat om vad det är för drömmar, om jag inte kände det som att jag då inte kommer våga drömma dem mer. Stå för dem mm. Åter gör sig den väl bekanta rädslan för misslyckande sig påmind. Tankar om att vara till åtlöje.
Av samma anledning som jag hållt mig ifrån skrivandet, (för att konfrontation av tankar och känslor, gör dem till den verklighet, som mitt kuvade jag gömmer sig för) av samma anledning måste mina drömmar förbli outtalade.
Dock, något mer opersonligt som jag drömmer om, är att för första gången i mitt tjugofemåriga liv, nog faktiskt tror mig vilja träffa nån. Det är nog, för ovanlighetens skull, inte en dröm som blivit stöpt ur oron för att sakta suddas ut. Inte i grunden.
Men visst ökar intensiteten i dem känslorna också, när jag i mitt sköra tillstånd känner att jag snuvas på tid, tillfällen och person.
Men visst ökar intensiteten i dem känslorna också, när jag i mitt sköra tillstånd känner att jag snuvas på tid, tillfällen och person.
Jag hade tänkt skriva något befriande, men i skrivande stund förstod jag att jag nog inte har det i mig precis nu. Tung i sinnet, som jag är. Förvirrad och full till bredden av oro.
Ärligt, så tror jag att allt det här med psykisk sjukdom och övrig psykisk åkomma, som ständigt bara pågår utan uppehåll, är vad som skapar mitt nuvarande jag. Jag är rädd, och jag har labeled mig själv. Mitt tidigare jag är liksom förbi. Det spelar ingen roll hur mycket jag nickar för hålla med dem som säger annorlunda, känslan av att ha förlorat en vesäntlig del av mig själv kvarstår. Och om nån säger att jag ska vara glad över det bipolära, en gång till "att det är en gåva", så är risken stor att den nån råkar ut för en s.k. "olycka".
MvH