anteckningar 2/4-14 let go or be dragged
för nån vecka sen skrev han att han saknade mig.
att han saknade mig.
han saknade mig.
han saknade mig.
igår va vi de närmaste vi varit varann på 6 månader. ca 10 mil.
jag satt på donken med en stor biopopcorn bredvid mig. ett tomt 6pack nuggets framför mig, med några få pommes kvar som jag inte ville ha.
jag hade kommit till nått där inget med honom va riktigt skitsamma, men inte heller spelade roll,
när hans namn lös upp skärmen. igen.
jag är glad att jag inte va ensam då, att jag inte låg hemma i min morgonrock.
då hade jag kanske känt efter.
de kanske hade ökat impulsen att åka dit, till honom.
faktumet att han befann sig i samma lilla utbukt på landet som jag, gjorde det svårare att andas.
intima, laddade, sekvenser stormade upp som från en låda som funnit sin väg upp ur marken.
de är inte skitsamma, de skulle kunna vara allt, men de spelar ingen roll.
det spelar ingen roll
de 10 milen var både för många och för få.
de finns inget svart eller vitt, när det kommer till honom är allt gråaste grått.
de är inte skitsamma men spelar heller ingen roll