linnelenaa

jag skulle vilja berätta precis allt för honom, om hur det känns att gå på gator som man gått på så jävla många gånger, och i varenda jävla steg man tar går man lite sönder, steg för steg, bit för bit.

samtidigt som man inget hellre vill än att bara vara där. se de man ser. insupa nått endast för vad det ser ut att vara, skulle kunna varit.

varenda gång man stått på perrongen med sin väska som man helt plötsligt inte får bära själv, o femhundringar, som man ska visa en frågande min o va så tacksam för, vikts ihop o man tvingas ta fram plånboken när händerna skakar som asplöv. man sväljer klump efter klump för att säga dom sista meningarna om värdelöst väder som man redan sagt 14 gånger samma förmiddag, o man vet, att båda vet, att de här bara är en exakt repris av flera år av farväl.

de här sista minuterna ska han försöka täcka upp för allt som han skitit i. så han ser till att även lyfta väskan från perrongen till tåget.

när man sitter där med sin väska på tåget, spyr upp klumparna av hysterisk gråt, o kan andas för första gången sen man kom dit.

man gråter för att de är som de aldrig nånsin får bli, o för att man varje gång misslyckas i sina försök att ändra på det.

finns många som flyttar in i sin offerkofta o aldrig rör sig utanför dörren utan den, den typen av vuxna har präglat hela mitt liv o slutligen gjort mig allergisk.

jag tål det inte.

dumdristig jävla egoism. dumdristig jävla idiot.


nu när verkligheten sviker lite extra igen så gör jag iaf nått. även om de innebär att vika av till en annan värld så är de iaf bättre än att stå tafatt med händerna i fickorna, gräva ner sig, eller

jag skulle kunna fått hela havet att svaja, men jag låter bli.