linnelenaa

nu, såhär efter ca 15 år av hattande fram o tbx, går relationen verkligen att rädda. varför måste jag, varför måste jag alltid ansvara för att vi ska funka osvosv. blir dehär slutet på oss nu, med min ärlighet, mina raka ord. stenen kommer tbx på nåra sek vid tanken på det dysfunktionella vi trampat runt i, år efter år. hur mycket han sårat mig. att ha all den smärta i ett o samma dokument, denna gång tillsammans med ett frimärke, hur mycket det river upp. jag kan ljuga o säga att jag trodde att de var över, att de va "bra nu", dugligt åtminstone, att allt som behövdes va att låta det dö ut o jag skulle aldrig mer bli utsatt för den typen av smärta, aldrig igen.

men så kom telefonsamtalet o bekräftade att allt va precis i detalj som förr. att vi mår som skottskjutna, våra själar är träffade, vi blir nog aldrig riktigt friska, det har jag med mig, men jag kan inte låtsas mer, kan inte låta mig bli stenad i en knarkarkvart för att han behöver nån att stå på. jag är ingen man står på. inte längre, inte han.