Ps. det smittar inte. Ds.
Jag håller inte på med nyårslöften, tänkt att önskningar är bättre om man tenderar till att bli lite väl självkritisk.
Inför förra året var min önskan såpass diffus som att "leva mer". Ger mig själv ett stort fett MVG++ för det att jag LEVT i det fullständiga kaos som råder inuti mig lite för ofta. Jag har gjort så gott jag har kunnat.
Genom åren har jag fått identifiera mig med alla möjliga läkarutlåtanden. Bla skulle jag tänka mer på barnen i Afrika och sluta tycka så synd om mig själv. Jag var 16-17 år. En lärare har erbjudit sig att fixa lägenhet åt mig, en arbetsgivare har gråtit under en arbetsintervju. En chef har anförtrott sig till mig om saker man bara inte berättar för en anställd, vi satt på golvet i ett trångt omklädningsrum, åt choklad och skrattade åt hur fucked up jag var, som då och då sprang som skjuten ur en kanon efter ångestdämpande. En annan wb chef, som sett min kamp mot mig själv sa bakom min rygg "Linn is very good, but only when she's not sick" och en annan har frågat mig om jag ens kan må bra.
Jag har kramats och tröstast av främlingar, fått näsdukar och annat på tuben. Bla hållt andan tills fläckar dansat framför ögonen för att minska ångesten. Försökt att klara av vardagen. Somnat på compassionbehandlingar. Ringt ihjäl mina nära och kastat dem som förminskat. Skrivitskrivitskrivitskrivt. För att jag går sönder när jag går sönder.
Sa att förra gången var sista gången. Att med allt vad KBT har lärt mig kommer jag aldrig kunna må sådär igen, bara för att 7 månader sitta i samma stol. Hemskickad av en arbetsplats jag haft i 10 dagar.
Inför förra året var min önskan såpass diffus som att "leva mer". Ger mig själv ett stort fett MVG++ för det att jag LEVT i det fullständiga kaos som råder inuti mig lite för ofta. Jag har gjort så gott jag har kunnat.
Genom åren har jag fått identifiera mig med alla möjliga läkarutlåtanden. Bla skulle jag tänka mer på barnen i Afrika och sluta tycka så synd om mig själv. Jag var 16-17 år. En lärare har erbjudit sig att fixa lägenhet åt mig, en arbetsgivare har gråtit under en arbetsintervju. En chef har anförtrott sig till mig om saker man bara inte berättar för en anställd, vi satt på golvet i ett trångt omklädningsrum, åt choklad och skrattade åt hur fucked up jag var, som då och då sprang som skjuten ur en kanon efter ångestdämpande. En annan wb chef, som sett min kamp mot mig själv sa bakom min rygg "Linn is very good, but only when she's not sick" och en annan har frågat mig om jag ens kan må bra.
Jag har kramats och tröstast av främlingar, fått näsdukar och annat på tuben. Bla hållt andan tills fläckar dansat framför ögonen för att minska ångesten. Försökt att klara av vardagen. Somnat på compassionbehandlingar. Ringt ihjäl mina nära och kastat dem som förminskat. Skrivitskrivitskrivitskrivt. För att jag går sönder när jag går sönder.
Sa att förra gången var sista gången. Att med allt vad KBT har lärt mig kommer jag aldrig kunna må sådär igen, bara för att 7 månader sitta i samma stol. Hemskickad av en arbetsplats jag haft i 10 dagar.
Min nyårsönskning är att jag ska fortsätta prata. Mer. Psykisk ohälsa är något jag alltid tampats med, jag och SÅ många andra. Alla har dock inte turen att få det stöd som jag fått och får.