Jag behöver dina andetag, mina är slut
Det skvätter lite om pastan som kokar på spisen. Köttfärssås utan kött puttrar där intill. Klockan är snart halv tio, och jag sitter vid mitt nystädade och avtorkade matbord.
Känner mig klibbig, trött och ful. Inte redo.
Känner mig klibbig, trött och ful. Inte redo.
Imorgon ska veckans KBT uppgift (som jag inte öht rört) in och diskuteras . Tänk så fort en vecka går! Det har gått en hel vecka sen jag, helt perplex, satt i fotöljen och hamnade i ett rörelsemönster som hjärnan skapat för att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag kunde lika gärna ha kickat med benen och ålat mig ut ur byggnaden som en orm. Ut till syret. Så genomskådad som jag blev.
Jag vet inte riktigt vad jag faktiskt gjorde, men psykiatern tittade på mig under tystnad, som att hon förstod att jag stött på något fasansfullt bland tankar och insikter. Hon frågade mig varsamt om jag blev ledsen av något exempel i arbetsbladet.
Nej, svarade jag härjat. Bara ett nej.
Länge därefter rev hårt men försiktigt i det ljusgröna textilet på fotöljens armstöd. Kände de sträva knottrorna mot mina fingertoppar. Såg hennes läppar röra på sig, men förstod inte vad hon sa. Var inte säker på om jag ens hörde orden.
Samma rörelse om och om igen, till det att mina fingertoppar blev numb.
Sammanbitet, böt jag gång på gång position. Armar och ben slängde kring kroppen, medan jag konsentrerade mig på att spela närvarande, lugn och på hennes högra öga.
Jag är inte på det klara med vad min kamp gällde, i rummet just då. Varför jag stålsatte mig utan att yppa ett ord om hotet mitt sinne upplevde. Utan att nämna förnimmelserna som vände och slog mot varandra som i en moshpit i blodomloppet.
Det blir till en allvarsam lek, när något kommer åt dedär inuti en. Kanske är det en knapp, jag vet inte, men mitt eget jag kan inte göra sig hörd när något kommit åt där.
Under nästan hela samtalstiden, satt jag och vred och vände på mig så diskret jag förmådde. Låtsades som att jag satt dåligt och spelade nonchalant inför allt.
Man blir så mån om att hålla uppe sin fasad, att inte låta sig synligt bräckas, att man stirrar en person i ett och samma öga, utan uppehåll, säger konstiga saker, för det finns ingen tid att fundera, eller för att processa det man hört.
Jag kämpade emot något, genom att sitta och flaxa som en fågelunge och att vägra vika blicken. Så mycket vet jag.
Jag är inte på det klara med vad min kamp gällde, i rummet just då. Varför jag stålsatte mig utan att yppa ett ord om hotet mitt sinne upplevde. Utan att nämna förnimmelserna som vände och slog mot varandra som i en moshpit i blodomloppet.
Det blir till en allvarsam lek, när något kommer åt dedär inuti en. Kanske är det en knapp, jag vet inte, men mitt eget jag kan inte göra sig hörd när något kommit åt där.
Under nästan hela samtalstiden, satt jag och vred och vände på mig så diskret jag förmådde. Låtsades som att jag satt dåligt och spelade nonchalant inför allt.
Man blir så mån om att hålla uppe sin fasad, att inte låta sig synligt bräckas, att man stirrar en person i ett och samma öga, utan uppehåll, säger konstiga saker, för det finns ingen tid att fundera, eller för att processa det man hört.
Jag kämpade emot något, genom att sitta och flaxa som en fågelunge och att vägra vika blicken. Så mycket vet jag.
Det handlade nog inte så mycket om henne egentligen, utan mer att kroppen gick in i någon form av självförsvar. Så tolkar jag situationen nu i efterhand i alla fall.
Jag som bara skulle avvakta med uppgifterna i någon dag, för att stilla känslostormen, har nu avvaktat hela veckan..
Ändå är jag inte redo.
Ändå är jag inte redo.
PS. Idag trodde jag att jag skulle dö i solariet. DS