linnelenaa

I veckan har hjärnkaoset slagit till med full kraft. Nog en kombo av att ha jobbat mycket och att en av mina värsta möjliga bevittnades. En ungdom spydde rätt ut i tuben. En skräck jag burit med mig i många år, men ca 9 år tog det till att det faktiskt hände, att jag såg det ske med egna ögon. 

Mitt psyke hängde redan i en skör tråd, och att se en sån sak som emetofob, ja, det kommer ta ett tag att komma över. Helt klart. 

Hursom har jag vaknat upp med en strupe thin as a straw igen. En puls på 134-143, under lugna mornar med hudvårdsrutin, smink och matlåde-prepp. Det krävs väldigt lite för att knuffa omkull mig, och idag fick jag gå hem efter 5,5h i butiken jag fortsatt gästspelar i några dagar i veckan. Påslag från de att jag vaknar igen. 

Aldrig har jag spytt av ångest, men idag var jag så nära att jag stod på huk framför personal toan. Det kom inget den här gången heller. Men i de läget förstod jag att - att samla mig, de var jag förbi. Och att de bästa var att gå hem. Med väldigt låg svansföring. 

Panikångest va. Ett av djävulens många påfund. 

Även när pulsen varit nere på 90 så har ångesten stått mig upp i halsen. Och jag vill hela tiden vinna slaget emot det. Pressar mig nog många gånger får hårt. Men hur vet man när man ska streta emot, och när man ska lägga ner..? 

Det som funkat hittills är att chefen säger att hon löser min stängning och att jag kan gå hem eller stanna. Bara pressen på ett fungera släpper, så går det ändå oftast hyggligt. 

 

Imorn får jag jobba om jag vill. Jag är täckt, men vill jag så får jag. Och i vanlig ordning så vill jag. Övervinna, bemästra skiten och få den sista upplevelsen att förhoppningsvis bli positiv. 

Men om jag bör, de...får visa sig imornbitti. 

 

En fråga som ca alltid kommer i samband med att berätta att en sån här grej hänt igen, är "kan du göra nått/ få nått för de", meaning, "kan du göra nått annorlunda för att inte få så starka påslag/kan du få nått utskrivet".

Jag dricker 3 munnar kaffe med harve mjölk om dagen, på morgonen = dricker knappt koffein längre. Snusa vitt löser jag inte heller längre, och gör isf när dagen är över och jag är hemma. Alkohol klarar jag knappt, men har börjat envisas med ett glas rött nån kväll om jag förmår. Alltid kokta ägg i väskan, utöver matlåda, om jag skulle bli hungrig. För hungerkänslor, de kan få psyket att slå backut. Sover med mobilen på laddning långt bort. Siktar på 8h sömn och löser det oftast rätt bra. Tränar när jag får det till, så nån gång i veckan har det blivit de senaste veckorna. Äter näringsrikt iaf en gång om dagen. Dricker vatten. Äter knappt godis. Tar atrax vid behov.

Och nej, nå andra ångestdämpande kommer jag inte få då jag är bipolär. Det har psykiatrin varit rätt tydlig med. 

 

Mitt psyke har så nära till att slå på den stora röda varningsknappen, och när den gör det så blir allt ett enda stort virrvarr. Jag ser inte klart. Ser i stortsätt ingenting. 

Just nu är det sjukaste att kroppen reagerar på hungerkänsla som att jag är dömd till svält. Att jag kan sitta där med mat i munnen, fångas inte ens upp av förnuftet. Det är bara galenskap. 

Vi hänger liksom inte ihop, jag och psyket. Det lever sitt liv och jag försöker bara att hålla i trådarna. Att balla ur så lite som möjligt. Och arg är jag också. Dagsformen är ju patetisk.

 

Hoppas lite att jag stannar hemma imorn.