LJUSET HAR SITT MÖRKER, OCH TVÄRTOM
Kvällsmyset just nu. The crown på paus medan jag knappar på tangenterna.
Igår ställde jag ingen väckarklocka, skulle unna mig sovmorgon efter 6 dagars arbete på raken, varav ena dagen innebar utrymning i 4,5h pga brand och en annan dag var ett gästspel i annan butik. (friskhetstecken alert).
Det fick jag ångra bittert. Att jag inte ställde alarm alltså. Vaknade 13.15 idag. Åt frukost, helt desorienterad kring tidsbegrepp. Borde ju i själva verket ätit lunch.
Hela dagen gick utan att jag kom mig för något öht, jag tillät mig slippa ifrån idag. Det fick bli en dag åt tankar om samtal.
Igår kväll skrev jag ett utkast till ett sms, skickade det till syrran för granskning och godkännande, innan det skulle skickas vidare till personen i fråga. När jag väl vaknade fick jag veta att det ämnet som smset rörde hade avhandlats vid 7tiden imorse.
Det vi frustrerat gruvat oss över i 2 månader var nu out in the open. Och vi hade haft rätt, vilket både är en lättnad och en sorg. Ett skalv kan komma, och jag är osäker på vad följderna blir.
Så tids nog ringde jag upp personen, men givetvis för sent på dagen. Han var inte längre ensam.
Sen var det nästa samtal. På sms. Ett knöligt ungt bröst, en vätskefylld cysta som tömts och nu väntar svar från mammografi. Det står en upp i halsen.
En vars halvsyskon ligger nedsövd, kopplad till respirator med väldig tveksamhet till överlevnad.
36 år gammal.
Tänker på Astrid Lindgren och hennes vännina som över telefon avhandlade alla samtal kring död genom att säga "döden, döden, döden, döden.." till varandra i början av samtalet, för att sen prata om annat.
Jag har varit så disträ. Så otillgänglig, under så lång tid. Dem som levt sina liv vid sidan av mitt, har inte fått plats. Mitt huvud har varit nedsänkt i dvalan av mitt eget skit att andra helt enkelt inte fått plats. Iaf har väldigt få fått plats. I perioder har jag tänkt att om jag kan hålla såpass mycket fokus så att jag kan ta in mina näras tillvaro, vad dem går igenom och genomlider, så kanske mitt inre uppror äntligen kan tystas ner. Att jag kanske t.o.m kan bli hjälpt av att bara lyssna och höra någon annan prata om sitt.
Det har inte hjälpt, för mitt inre har inte hållt käft en sekund förrän nu när det lugnat ner sig.
Och nu har jag haft en del bra dagar på rad igen. Om dem är friska eller hypomana vet jag däremot inte, men bättre, enklare har dem varit oavsett. En paus, om inte annat.
Och det har gjort mig mer tillgänglig. Jag har hört väldigt mycket, och känt för -och med.
Dock visste jag inget av det då, som jag fått veta idag. Eller dem senare dagarna.
Jag har velat clear the air. Komma tillbaks till ett samliv med dem jag tycker så mycket om.
Längtar till att mitt krig ska vara över, och jag tror att det kommer vara över till dess att vi går in i ett faktiskt nytt år.