Fyra år och fyllda trettio
Fyra år har gått sen senast.
Känns lite galet att återvända till sin gamla blogg år 2024, med tanke på att mediet väl i stortsätt är utrotat by now..?
Men jag fick en snilleblixt, en upprymd kväll (igår), påväg hem efter morgonmöte och lagerdag. Jag som inte skriver längre trots att jag egentligen vill. Som har så mycket bilder i luren (jag är sentimental och bevarar), och som fick en ny kamera i trettioårspresent. TRETTIO(!!)årspresent.
Jag som tydligen bloggat sen åtminstone 2009. Jag hittade bloggen, pga att jag vid nått tillfälle, förmodligen för en herrans massa år sedan, kopplat bloggen till denna.
Jag spanade in den igårkväll, lilla jag i tonåren. Herregud. Vill inte bläddra bakåt på denna bloggen, inte just nu, då raderar jag kanske alltihop. Vet att det finns en del mörker i avtrycken här.
I och med trettio år fyllda, insåg jag även att halva mitt liv präglats av psykisk ohälsa.
Visserligen började det innan femtonårsålder, men det var där nånstans som det drog iväg för mig.
Och att tjugonio var min uttalade åldersgräns för hur länge jag skulle behöva stå ut.
Ansåg inte att jag behövde leva till trettio, om det skulle visa sig att det inte blev bättre.
Jag satte den gränsen för mig själv, och om det skulle va lika illa nu som då, så tänkte jag att min omgivning skulle förstå, om jag valde att inte fortsätta livet.
Det var aldrig fråga om självmordsbenägenhet, det var ett rågat mått.
Jag återkommer hit, också för den anledning att jag mått fördjävligt igen. Förr skrev jag av mig, publiserade och kände att jag på nått vis ändå bottnade i mig själv.
Det var några få som läste, och på nått sätt kunde jag och mitt psyke samexistera.
Nu verkar det äntligen ha vänt. Jag visste att det skulle göra det, tids nog, den här gången.
För jag har ju hinnit må väldigt bra. Fått förstå vad det innebär att må bra, med hjälp av mediciner.
Så jag visste att jag skulle må bra igen.
Men jag har att skriva.
Det finns ett mönster hos mig, av att inte skriva när jag mår okej - bra. Och det finns ett behov av att skriva och få ord på skit när de är sämre. Alltid saknar jag skrivande, men vet sällan vad jag ska med det till. Så lille bloggen comes in handy. Jag har en händelse med feta konsekvenser och mentala utmaningar att försöka få ur mig.
Och jag har en ny kamera som kommer ta långt fler bilder än vad instagram duger till.
Jag tar tillbaka mitt lille utrymme, att vila huvudet emot.